Julia Pettersson

För första gången sen.. aldrig, ligger alla hundar & sover samtidigt, så jag tänkte försöka mig på en liten årsgenomgång av 2010. Dock orkar jag inte göra månadsvis, för jag är inte så säker på att jag kommer ihåg vad som hänt varje månad & dels gör alla andra så, och jag är ju inte som alla andra, jag är ju jag.

2010 var året då jag;

• fyllde 18 & blev stammis på krogen.
• tog det efterlängtade körkortet!
• började sista året på gymnasiet.
• var på praktik hos Klickerklok i 3 lärorika veckor.
• blev av med 2 mobiltelefoner, en i skidbacken & en på krogen.
• förlorade en del av mitt hjärta när min fina mormor dog.
• förlorade en till del av mitt hjärta då jag blev singel efter drygt 2 års förhållande.
• förlorade ännu en del av mitt hjärta när vi avlivade Tinna.
• sommarjobbade på Norrbygården & NVK.
• köpte en Canon EOS 7D.
• började fota porträtt.
• startade ett UF-företag.
• blev uppflyttade till Högre klass i spår med liten päls.
• gjorde en tatuering.
• kom närmare många av mina vänner.
• åkte till Naxos med Caroline.
• hittade mig själv på nytt

1. underbara vänner! 2. Naxos. 3. älskade röda! 4. 18 årsdagen! 5. tatueringen 6. Squid vallar. 7. <3Caroline
8. vackra Veronica på en av mina första ”riktiga” fotograferingar. 9. jag på strandpromenaden på Naxos.

Rent spontant har 2010 varit ett jobbigt år. Vid närmare eftertanke har 2010 varit ett jobbigt år. I januari dog min älskade mormor & i somras förlorade jag 2 av de som jag älskade mest inom loppet av 1 månad. Att avliva en älskad hund är alltid svårt, men vad som varit svårare än något jag upplevt var uppbrottet från min pojkvän sen 2 år tillbaka. Helt plötsligt stod jag ensam och fick hitta mig själv på nytt. Vem är jag, när jag inte längre är en del av vi. Det har stundtals varit förjävligt, men i slutändan har det gett mig mycket positivt. Och det är väl som han säger, Håkan, att ”man måste dö några gånger innan man kan leva”. 2010 har jag dött flera gånger om. 2011 ser jag fram emot att börja leva igen.

Jag är så extremt inspirerad just nu. Alla känslor jag pratade om i förrförra inlägget känns som bortblåsta. Jag hade ett sånt otroligt bra samtal med min fina vän Carro idag och jag känner mig så himla pepp på allt. Jag känner inte längre någon press på att prestera, jag känner en längtan & en lust att lära mig och utvecklas. Hela hösten har jag haft ångest över mitt UF-företag och jämfört mig med olika bloggerskor som har foto-företag och är jätteduktiga. Jag har känt att jag inte kan leverera något inom fotografin och att jag aldrig kommer få något uppdrag. Men nu ser jag saken helt annorlunda. Istället för att se mig själv som en färdig fotograf, måste jag se mig för den jag är, en fotograf under utveckling. Jag har inte fotat porträtt så mycket, eller ens varit intresserad av det speciellt länge, men för varje fotografering jag gör lär jag mig något nytt, och det ska vara mitt mål för våren och hela UF-företaget. Att lära mig hur man är en bra fotograf. Jag ska försöka fota så mycket som möjligt, och inte ha som mål att tjäna pengar, utan att utvecklas som fotograf och till slut kunna känna att ”Ja, nu kan jag det här!”. För varje fotografering jag gör vill jag komma jag ett steg närmare att veta hur jag trivs bäst att arbeta.

Från att ha haft ångest över företaget och min egen kapacitet är jag nu peppad. Jag längtar så efter att få fota fota fota, utvecklas & ta bilder som glädjer både mig och dem jag fotar. 2011 ska bli ett foto-år för mig. En nystart. Med ny attityd och ny energi ska jag fota för att det är kul, och inte av någon annan anledning!

1. Ängel från julgranen. 2. Pappa lagar världens godaste fisksoppa. 3. Ljus. 4. Min ”farbror” Nicholas & min finaste storkusin Victoria. 5. Bella. 6. Nektaria, Victoria, Samuel, farmor. 7. Mollie. 8. Elvis tröttnade på julfirandet. 9. Vickis present till sin bror, min kusin Petter.

Vanligtvis spridda över Ume, Oslo, Fagersta & Naxos var äntligen släkten samlad i Umeå över jul. Jag har haft det så bra, har skrattat som man bara gör med dessa människor, spelat ”När & Fjärran” & ”Yatzy”, shoppat studentklänning, sett ”Narnia” på bio, och bara haft det allmänt chill. Julhelgens tema har absolut varit ”Vem vare?!”, och det är underligt hur man kan skratta så många gånger åt samma sak. Nu är jag hemma igen och undrar i mitt stilla sinne om det kommer dröja ytterligare 3 år tills vi alla ses igen.  Jag hoppas inte det.
Avslutar inlägget med en stor puss till pappa, farmor, bror, faster, storkusiner x2, Nicholas, Nektaria, Samuel & Viktor, som alla gjort julhelgen superfin med sin blotta närvaro.

Har inlett dagen men att;

- gå upp för att skjutsa mamma till jobbet, utan att behöva skjutsa mamma till jobbet.
- ätit frukost framför TV:n
- tränat apportering med både mini & päls.
- försökt mig på att gå runt sjön men blivit tvungen att vända för mini frös om fötterna (tassarna).

Och nu sitter jag här, mini är förvisad till sin bur efter att ha fått en mildare utskällning för att ha bajsat på mattan och spridit bajspartiklar (jävla Thyberg!) över hela vardagsrummet, och de andra hundarna sover i soffan, lättade över att slippa gangstern för en stund. Idag stod termometern på -16 när jag vaknade och idag ser det faktiskt ut att bli klart väder. Jag ska spendera dagen med att fira ”lilla julafton” med morfar, mamma, janne & sigge, eftersom jag är i Umeå den 24:e. Ikväll ska jag packa och bränna en bilåkningsskiva inför min, pappas, brorsans & elvis resa upp till norrlandet imorron.

Slänger in 2 bilder på gullungen. Njut!

Jag är inte en person som inspireras lätt. Istället blir jag avundsjuk. Jag blir inte lätt glad för vad någon annan har, jag vill ha det istället. När jag vinner blir jag inte stolt över det jag har presterat, jag blir nöjd för att jag var bättre än alla andra. Jag vet inte varför jag skriver det här, eller om jag har en poäng. Det är nog helt enkelt så att det bara smög sig på. Jag frågar mig själv om det är en dålig egenskap eller en bra. Spontant känner jag att det är dåligt. Men då har vi ju inte vävt in betraktelserna från en annan synvinkel. Och det känner jag mig inte sugen att göra just nu heller. Vilket lämnar oss med att avslut som säger; Julia, du är väl ändå ganska så rutten ibland.

Idag har jag skapat 2 nya kategorier, ”Vardagsbetraktelser”, och ”Funderingar”. Jag har nämligen börjat fila på ett litet ”nyårslöfte”;  att ta tag i bloggen ordentligt och inte bara börja blogga igen, utan börja blogga bra igen.  Därför tyckte jag att dessa kategorier kunde sitta fint eftersom jag ofta finner mig själv funderande över saker som genus, jämställdhet, sakers vara och icke vara, kärlek, hundträning, relationer osv. Ibland är det bara rena funderingar, men ibland kommer tankarna igång av en viss händelse, som t.ex ”Varför tyckte jag att den där mannen idag på promenaden var konstig bara för att han började prata med mig?”, och liknande.

För att inviga den ena kategorin tänkte jag dela med mig av lite tankar som dök upp idag på Samhällslektionen. Vi pratade om terrordådet som skett i Stockholm då en man sprängt sig själv mitt på en öppen gata. Vi fick som uppgift att komma på hur man kunde stoppa terrorn i världen. (Så om t.ex. Obama undrar, så har vi svaret. Och inte bara på det, vi får ofta lösa liknande världsproblem på våra lektioner).

En spontan grej jag kom att tänka på när tankarna vandrade ikväll var, hur har det bestämts vad som är rätt och fel? Varför är de självklart att demokrati är det optimala styret och att kommunist-Kina är så hemska att de inte ens borde fått anordna OS?  Varför är det i majoritetens ögon självklart att vi måste lära oss att acceptera & förstå olika kulturer istället för att förbjuda dem att träda in i vårat land? Varför får man inte tycka att  islam, med allt vad det innebär, är något fel? Klart att man får ha sin tro, men, är dessa bombningar kanske ett tecken på att religioner utvecklats från något som sammanbinder människor till nåt som håller människor isär och skapar krig?

Jag menar inte att alla muslimer är bombare, eller att alla muslimer vill skjuta Vilks, eller ens att majoriteten av muslimer slaviskt följer Koranens råd. Jag bara ställer frågan; finns det kanske ett samband mellan religioner (inte bara islam) och krig. Jag menar, det är ju inte första gången någon sprängt sig själv och hänvisat till Koranen. Kanske är det så att religionerna som dom utformades för tusentals år sedan, inte passar in i vårat samhälle? Kanske är det så att man faktiskt kan säga ”Ja, det är nog islams fel.” (Notera; islams. Jag menar inte att det är muslimers, som folks, ”fel”, eller att de är onda människor på något sätt.) Nej, det jag menar är att det kanske är religionen i sig det är fel på. Hur den används. Hur vissa tar sig friheten att tolka Koranen, Bibeln, Toran etc? Jag tycker att det här är en jättesvår fråga och jag skulle inte kunna säga att jag vill eller tror på att förbud av religioner är en berättigad handling, jag bara ställer frågan.
Kanske vore världen en bättre plats utan religioner?

P.S Jag sov inget i natt heller. Håller tummarna för tredje gången gillt. D.S

Idag är en sån där dag då jag:

• vaknade mer trött än när jag gick och la mig (eftersom jag aldrig somnade).
• drack 3 koppar kaffe.
• gick en härlig skogspromenad med Elvis i solskenet,
• samt fystränade både mig själv och hund genom att pulsa snö off stig.
• tvättade 4 maskiner tvätt.
• rensade bort x antal bilder á la 17 GB.
• tränade uthållighet i linförigheten på en plogad parkering.
• fick mitt livs första koffeinkick och gick runt och darrade i 2 timmar.
• julbadade min hund.
• installerade och spelade TM för första gången på väldigt lång tid.

Jag har spenderat ungefär 40 minuter nu med att klia mitt hår, svära, ja till och med gråta en skvätt över att mina 700px bilder bara blev 600px i inläggen och därför långsmala. Men, jag lyckades, gott folk! Jag lyckades få bilden att hålla sina 700px även i inlägget. Genom att lusläsa koden hittade jag ett stycke där det stod ”post img – max-width: 600px. Inte konstigt att det inte funkade! Men nu gör funkar det, så därför delar jag med mig av 4 bilder på familjens nytillskott, Trick. En, på bilden, 10-veckors Border Collievalp som är hur underbar som helst. Jag längtar så mycket till jullovet så jag får komma hem och pussa på godingen igen!

Det är seriöst någon som vill mig ont! Varför kan jag inte ladda upp en bild utan att den blir förvrängd och avlång?

Varför!!??

Jag vill jättegärna börja uppdatera mer regelbundet igen, men varje gång jag ska göra ett inlägg så krånglar det och jag tappar helt lusten. Jag fattar inte varför det aldrig blir som jag vill. Ska det behöva vara så krångligt att få till ett litet inlägg? Jag har inte en timme varje kväll att lägga på krångel. Och jag vill inte att min blogg ska innehålla inlägg som gnäller på över att det aldrig blir några inlägg. Så, om någon av högre makt läser detta; gör så att wordpress slutar jävlas med mig!

Tack på förhand!