Julia Pettersson

Jag är ungefär såhäääääär sugen på en ny kamera!

Min fotoinspiration är som bortblåst. Jag rör knappt kameran om det inte gäller nåt speciellt. Och när jag väl gör det blir jag bara ledsen för det är så mycket jag vill som jag känner att jag inte kan. Jag älskar min trogna gamla Pentax, det gör jag verkligen, men det börjar bli dax för en ny nu. Vi firar ju ändå 3 år tillsammans i Januari.

Men jag har en plan!

1. Spara allt jag får i jul.
2. Använda studiebidraget så lite som möjligt.
3. Fixa till moppen så vi kan sälja honom i vår (snyft).

Sen är det bara att hoppas på att det räcker. Päronen räknar jag inte med, för 18-årsdagen inträffar ju vid tidpunkten för mitt planerade inköp, och då vill jag helst ha körkortet (jag vet att ni läser, så läs noga nu) i present. Kameran får bli min egen lilla födelsedagspresent! :D
Och jag tror faktiskt att jag vet vad jag vill ha också. Senaste FOTO trillade i brevlådan förra veckan och i den fanns en recension på nya Canon Eos 7d och den verkar faktiskt helt perfekt för mig. Inte riktigt lika grym som 5d mkII, men betydligt grymmare än 40d som jag hittils tänkt på. Nypriset nu ligger på ca 17000 utan objektiv, men vem vet, den kanske hinner bli begagnad till våren! ;)

Ja, vi får väl se, helt enkelt! ;D

Jag har kommit på.. en grej. En väldigt konstig grej, men ändå ganska smart, tycker jag.
När det gäller hundträning så finns det vissa val man som hundförare måste göra. Jag har kommit på att jag vill likna inlärningen av ett moment vid en världskarta. Målet, alltså det färdiga momentet, är Rom. (Eftersom ”alla vägar leder till Rom”)

Det första valet man som hundägare väljer är vilken väg man ska ta till Rom. Det allra smidigaste från vart vi står borde väl vara typ rakt ner. Men känner man för en sväng norrut för att sedan fortsätta via finland funkar ju det också, för tillslut lär man ju komma till Rom ändå, jag du fattar.

Det andra valet är hur jag ska få mig och min hund till Rom. Alternativen som finns då är; 1. Knappa in koordinaretna för Rom på en GPS, ge till hunden och säga; ”Hit ska vi.” 2. Ge hunden en karta, peka på Rom och säga ”Hit ska vi”. 3. Ge hunden ingen karta alls och säga; ”Du Fido, vi ska till Rom. Du får gå först och går du åt rätt håll säger jag ”Nu bränns det”, men går du åt fel håll säger jag ”Nu blir det kallt”.

Det sista stycket kan tyckas en aning suspekt, även för de hundägare som i första stycket förstod litegrann vad jag menade åtminstone. Det första stycket, om vägen, är metoden man använder för just det momentet, vägen dit. Det andra stycket är mer metoden man använder i träning över lag, alltså hur delaktig är hunden och hur bra fastnar momenten? Om ”Rutan” är Rom och ”Fritt följ” är Peking, så väljer man ju olika vägar för att komma dit vid olika moment. Men sättet mananvänder är oftast detsamma, och det avgör även hur bra hunden lär sig momentet och hur bra den senare kommer ihåg det. Alltså; GPS eller hitta vägen själv?

Just nu har jag ungefär lika mycket inspiration som den här diskborsten.
Vad hände med tiden då kameran var min bästa vän?

Fars dag.
Ett småsött litet påhitt sådär, kan tyckas. Dock skulle jag (om jag var pappa) bli gladare av frukost på sängen vilken annan jävla dag på året som helst. En dag då inte Svea Rikes alla medier och affärer samtidigt kastar i ansiktet på dig att ”idag ska pappa uppskattas”. Vad hände med de andra 364 dagarna på året? Jo, då får farsan fan göra frukost själv! Eller vadå?

En annan sak jag har funderat över sen jag var ungefär 7, och fick ett hjärta av en vän med texten ”Grattis på alla Hjärtans Dag” skrivet, är vart fan det där jävla ”Grattis” kommer ifrån. ”Grattis på mors dag, Grattis på Fars dag, Grattis på fucking nationaldagen!!” Är det ingen annan än jag som anser att Grattis hör hemma på födelsedagar och födelsedagar only! Inte fan är det väl någon som säger ”Grattis på julafton!”?
Jag tror jag ska börja med det..

Det är facinerande hur skev verklighetsuppfattning barn har.

Jag har ett minne från mina tidigare år på jorden. Vid tidpunkten var jag väl en 5-6 år, kanske ännu yngre, på den biten sviker minnet. Min bror hade brytit armen. Jag kommer inte ihåg många vidare omständigheter som hur allvarligt det var eller hur länge gipset satt kvar om han ens fick nåt gips. Men jag kommer ihåg att han hade brutit armen. Han hade blivit påkörd och brutit armen. Redan här börjar min skeva barnahjärna att missuppfatta saker. Min bror har blivit överkörd, tyckte jag.

För att lindra min käre brors smärta ritade jag en teckning. Och eftersom han blivit överkörd så fanns det i min hjärna ingen annan lösning än att han helt enkelt måste ha ramlat och sträckt ut armen och därmed gjort den fri för överkörning. Jag minns också att jag funderade länge på den där överkörningen.  Hur blev han egentligen påkörd? Och hur lyckades han ramla och sträcka ut armen precis vid vägen? Jag frågade aldrig någon. Och aldrig tänkte jag på att det kanske kunde ha skett på ett annat sätt.

En annan sak som kommer upp nu i skrivande stund är varför jag tyckte att det var lämpligt att måla en bild som föreställde olyckan.  Borde inte några vackra blommor, ett hjärta och något tröstande ord skrivet på baklängessvenska varit ett lämpligare motiv på denna teckning? Kan tyckas. Men mitt sexåriga jag tyckte inte det.

Jag är ingen bloggare.
Som om jag har tid liksom! Hallå. Det enda jag hunnit med hittils idag efter skolan är att handla, laga mat och gå en kortis i spöregnet med hunden. Efter en välbehövlig liten paus vid datorn väntar städning, hundskötsel & plugg.
Som om jag har tid att blogga! :O

Winnerbäck på onsdag! Pepp!